Ikväll har jag sett en av de bättre filmerna på väldigt länge, Hobo with a shotgun.

Som de allra flesta killar (och tjejer) har jag ett behov av meningslöst våld och action för att ta mig igenom vardagen, vilket turligt nog mättas av filmvärlden. Så de som läser det här borde ta sig an denna film och förstå dess storhet!

Nu har jag varit sjuk sen i söndags kväll och tror att jag äntligen börjar bli lite normal i kroppen, efter ett stort antal alvedon och cola/saft har jag förhoppningsvis besegrat viruset. Jag hoppas även att du, Sofie, tar dig ur det här levande, även fast jag vet att din och min sjukdomstid är så långt ifrån varann som det bara går, när jag är sjuk i två dagar, så lider hon oftast 4 - 5 gånger längre. Men du ska veta att du har min omtanke! ;)

För övrigt, så kan man börja fundera lite på hur filmvärldens nedfall har eskalerat det senaste året, än så länge har det inte alls kommit särskilt många guldkorn som är värda att nämna, vilket gör mig ont! Ty, du är och förblir en stor del av mitt liv, även fast du kommer att få dela mitt sinne med min stora Kärlek hädanefter.

Vi får se vad som händer under resten av natten, då jag vänt på dygnet efter sjukdomens makabra påhopp. Det har förekommit en hel del blod, svett och tårar och avföring, men man lever inte förrän man skördats av den fysiska gestaltens svagheter, virus.

OVER AND OUT!